Bush byebye

Bush byebye

DN skriver minimalistiskt om Bush i Mellanöstern. SvD har till och med intervjuat några araber på gatan i Ramallah, som upprepade vad den massivt anti-israeliska statspropagandan mot Israel och judar har berättat för dem - ett stopp för denna propaganda är vad som inleder Vägplanen.

Tidningarnas missvisande rubrik "Bush vill ha slut på ockupationen" - och som vi vet kommer alla utan speciellt intresse inte längre än till rubriken - har mer med definition av ordet "ockupation" att göra än något annat. Att det inte betyder att varenda jude har lämnat ser vi ju på Gaza, som fortfarande populärt kallas "ockuperat av Israel" eftersom de inte obehindrat tillåter Hamas att skaffa sig en fullständig uppsättning dödliga vapen, och använda dom.

Slutet på ockupationen innebär

§242: This resolution called for the withdrawal of Israeli armed forces from territories occupied during the Six Day War, in exchange for the "termination of all claims or states of belligerency and respect for and acknowledgment of the sovereignty, territorial integrity and political independence of every State in the area and their right to live in peace within secure and recognized boundaries free from threats or acts of force."

FN skrev mycket specifikt INTE "froån ALLA territorier"! Skrivningen godkändes av FN och författarna har ofta förklarat att skrivningen faktiskt var avsiktlig - det GÅR inte att åstadkomma "secure and recognized boundaries free from threats or acts of force" om man bestämmer att stilleståndslinjerna skulle bli gränser.

När ockupationen är avslutad innebär det att palestinaaraberna skrivit under ett fredsavtal . Under tiden gäller det att dessa araber inser att de måste annullera PLO:s Charter som säger att Israel inte får existera, och att de med stora steg återgår till tillvaron innan de startade andra intifadan för 8 år sen - innan klättrade deras ekonomi snabbt och antalet vägspärrar var kanske ett halvdussin.

När Bush var i Israel sist, innan han blev president, flög han och Sharon över Judéens och Samariens bergskedjor, och han såg hur utmärkta raketramper man kan placera där och täcka hela Israels hjärtland därifrån:



Flera detaljer här.

Hur Abbas ska kunna skriva under ett trovärt fredsavtal undrar man ju eftersom arabvärlden är emot det, se SvD och mycket bättre förklarat här.

Och med risk att vara tjatig - där FINNS ingen lösning förutom Elonplanen! Lagmässigt är enda beslutet om mandatet Palestina det som beslöts i San Remo 1922, att Ottomanska Riket skulle ges åt araberna utom en dryg promille, mandatet Palestina, som skulle bli judiskt hemland när judarna var mogna nog att ha en stat där. Det tog ett par år sedan bröt England direkt med reglerna, gav bort nästan 80% till en arabisk kompis, förbjöd alla judar att vara där i trots mot mandatreglerna och kallade stället Jordanien. Sen gick tiden, mandatet är fortfarande väldigt litet, var är det - någon procent av Iran till exempel. 1948 lämnade Engelsmännen, araberna (det existerade inga araber som kallade sig "palestinier" före 1967) anföll det blivande Israel, som lyckades försvara sig och överleva trots alla odds. FN beslöt att följa det som beslutats i San Remo med en "rekommendation" att Israel skulle anses vara den judiska staten.

1948 besatte Jordanien illegalt ett landområde, nu utan ägare, och Egypten ett annat, och i stort sett ngen ansåg att områdena verkligen tillhörde dem 1948-67. Därefter startade de krig igen för att slutligen förinta judarna. Det gick som det gick.

Judarna accepterar nu att det inte behövs något "Storisrael" enligt beslutet i San Remo, men småremsorna emellan har ända sedan 1967 enbart ägnat sig åt terror och inte gjort det minsta försök att verkligen bli en stat - eftersom det inte finns något som håller samman dessa människor och inget som särskiljer dem som grupp. Det är ett klansamhälle, nästan var månad är där nån klan som drabbar samman i Gaza, ibland hör den ena till Hamas och den andra Fatah, men inte alltid.

Mer om Elonplanen:

The Right Road to Peace
Both sides of the Jordan
Wikipedia
Michael Freuds kommentar