fredag 31 maj 2013

Arabvärldens sönderfallande gränser.

http://www.israelhayom.com/site/newsletter_opinion.php?id=4441

Dore Gold.

En röd tråd genom mycket av den ledande kommentaren till den syriska krisen är tanken att de huvudsakliga gränserna i det moderna Mellanöstern, som skapades av 1916 Sykes-Picot-avtalet, är på väg att ändras i grunden om de inte raderas helt och hållet. I mitten av mars gav Turkiets utrikesminister Ahmet Davutoglu ett universitetstal där han sade att den politiska ordningen i Mellanöstern som skapats av Sykes-Picot-avtalet höll  på att komma till ett slut. Han föreställde sig Turkiets inflytande återvända till de områden som en gång var under dess överhöghet men förlorads tille de europeiska kolonialmakterna.

[caption id="attachment_14811" align="alignright" width="800"]Sykes Picot Sykes Picot[/caption]

Det verkar som alla talar om slutet av Sykes-Picot-avtalet. I mitten av maj varnade David Ignatius på Washington Post ryssarna att de skulle drabbas mest av "upplösningen av Sykes-Picot-gränserna i Mellanöstern." Samtidigt skrev Elliot Abrams, som tjänstgjorde som biträdande nationell säkerhetsrådgivare till USA:s förre president George W. Bush om att "riva" Sykes-Picot-avtalet. Flera veckor tidigare skrev en av Frankrikes ledande kommentatorer om Mellanöstern, Antoine Basbous, i Le Figaro den 21 april att de "konstgjorda gränser" som inrättades genom Sykes-Picot var på väg att få sina sista slag från vad han kallade "den arabiska tsunamin och dess efterverkningar. "

Det är svårt att överdriva betydelsen av denna förändring skulle den äga rum. I oktober 1916 under första världskriget nådde sir Mark Sykes, som representerade Storbritannien, och Charles Francois Georges-Picot, som representerade Frankrike, en hemlig överenskommelse om att dela upp det Osmanska rikets asiatiska territorier i intressesfärer som skulle domineras av båda länderna. När Nationernas Förbund etablerade mandat över de forna Ottomanska territorierna som de allierade senare erövrade, gick mandatet för Syrien och Libanon till Frankrike medan mandatet för Irak gick till Storbritannien. Dessa mandatregimer under de år som följde ledde till ett ökat inflytande för Alawiteminoriteten över den sunnitiska majoriteten i Syrien och inrättandet av dominansen av den sunnimuslimska minoriteten i Irak under shiiter.

Sykes-Picot-avtalet separerade också vad som skulle bli det brittiska mandatet Palestina, vilket hade varit känt bland sina arabiska invånare före WWI som Surya al-Janubiyya (södra Syrien) från franska mandatet Syrien i norr. År 1916 stödde Ryssland, fortfarande under tsaren, Sykes-Picot-avtalet i utbyte mot sina territoriella krav som erkändes av den brittiska och den franska, i vad blev Turkiet. Således skulle gränserna till minst fem stater i Mellanöstern slutligen fastställas av det ursprungliga Sykes-Picot-avtalet.

För närvarande är den Mellanösterngräns som de flesta bedömare fokuserar på, den 600 kilometer långa gränsen som skiljer Syrien från Irak. På den syriska sidan har viktiga tidningar, som Financial Times, skrivit denna vecka om "upplösningen av Syrien." Likaså hävdade The New York Times att den syriska staten håller på att "bryta upp." Det föreslås att minst tre olika Syrien nu växer fram: ett lojalt mot regimen av Syriens president Bashar al-Assad, ett annat lojalt mot oppositionen, och ett kurdisk Syrien med anknytning till norra Irak och kurdiska grupper i Turkiet.

Särskilt påskyndas nedläggningen av Sykes-Picots gränser händelser på den irakiska sidan av gränsen. Händelser under det senaste året pekar i riktning mot en eventuell upplösning av den irakiska staten. Kommande september kommer en ny pipeline med kurdisk olja genom Turkiet, att länka irakiska Kurdistan till sin turkiska marknad i stället för till resten av Irak. Denna utveckling ses i väst som det första steget mot Kurdistans självständighet. Faktum är kurderna gör separata avtal med internationella oljebolag och kringgår den centrala irakiska regeringen i Bagdad. En talesman för USA:s president Barack Obamas nationella säkerhetsråd har förklarat offentligt att USA motsätter sig oljeexport från någon del av Irak "utan vederbörligt tillstånd från den irakiska federala regeringen." Washington motsätter sig kurdiska ekonomiska initiativ som kan leda till en upplösning av Irak i minst tre stater: kurdisk, shiitisk och sunnitisk.

Kurdistan kan vara redo att bli oberoende. Hur är det med resten? De shiitiska områdena i Irak söder om Bagdad till den kuwaitiska gränsen kommer att domineras på ett eller annat sätt av Iran. Men vad kommer att hända med de sunnimuslimska områdena i Irak, liksom al-Anbar-provinsen? Under det senaste året gick de sunnimuslimska arabiska stammarna i Irak, som spänner över den syriska-irakiska gränsen, med i kriget mot Assad-regimen. Stammar som Shammar, som utvandrade från den arabiska halvön till Jaziraslätten mellan floderna Tigris och Eufrat under 1600-talet, har regelbundet passerat den irakiska-syriska gränsen och tillbaka under många år.

Utsikterna att deras sunnitiska kusiner i Syrien så småningom kommer att besegra Assads regim, eller åtminstone ta över en del av den syriska staten, har givit mer energi till de sunnitiska araberna i Irak, som tidigare ansåg att 2003 års Irakkrig hade lett till nederlag för deras Sunni -dominerade regim under Saddam Hussein och en seger för Iraks shiitiska majoritet. Nu känner de att de kan ta tillbaka sin självständighet från Bagdad.

Den tidigare amerikanska ambassadören till Irak, Ryan Crocker (tjänstgjorde mellan 2007 och 2009) skrev i Washington Post den 1 maj att al-Qaida-Irak åter har etablerat sig i områden där de besegrades av amerikanska och irakiska styrkor under de senaste fem åren . Det borde inte komma som någon överraskning att Crocker definierar den ledande jihadiststyrkan som slåss mot Assads armé, Jabhat al-Nusra, som en frontgrupp för al-Qaida i Irak. I mars avrättade de elva syriska soldater på ett torg i staden al-Raqqa, in norra Syrien, som genomförs under irakiska al-Qaidas flagga. Den gamla Sykes-Picot gränsen var klart meningslös för anhängare till al-Qaida. En irakisk kommentator konstaterade att sedan 2011 har det funnits religiösa samtal för att radera den gamla irakiska-syriska gränsen och förena de sunnitiska områdena på båda sidor.

Bör fragmentering av Syrien kombineras med balkanisering av Irak, och hur kommer Mellanöstern att se ut? Den sunnitiska araberna är de troligaste kandidaterna för att leta efter sammanslagningar med sina grannar. Om de är politiskt dominerade av samma gren av al-Qaida, då kan framväxten av ett nytt Afghanistan i hjärtat av den arabiska världen bli resultatet. Om mer moderata krafter bland de irakiska sunniterna dyker upp, då bör det inte uteslutas att de skulle överväga vissa federala band med deras västra Sunnigranne, Jordanien, vilket skulle ge dem ett utlopp till Röda havet.

Men hur än de politiska systemen i Syrien och Irak utvecklas är det klart att kartan i Mellanöstern sannolikt kommer att vara mycket annorlunda än den karta som kolonialmakterna fastställde under första världskriget och som har hållit i ungefär 97 år sedan brittiska och Franska tjänstemän först satte den på papper. Den enda gräns i Mellanöstern som västerländska diplomater har blivit totalt besatta av, trots de mycket mer djupgående förändringar som sker i hela regionen, är inte ens formellt en internationell gräns enligt internationell rätt, utan endast en vapenstilleståndslinje från 1949 - vad som felaktigt kallas 1967 års gräns. Medan en lösning på denna territoriella tvisten måste finnas, kommer de slutgiltiga gränserna som dras mellan Israel och dess grannar, att behöva ta hänsyn till de nuvarande dramatiska strategiska skiftena.

6 kommentarer :

  1. Bäst skulle vara om hela den muslimska världen skulle splittras upp i en mängd mindre stater indelade efter klaner, stammar och religiös tillhörighet.
    Anledningar till varför det skulle vara bra är:
    1.Dessa folk är inte mogna att leva fredligt tillsammans inom sina nuvarande gränser. Därför motsvarar inte gränserna kolonialmakterna drog upp folkens mentalitet och djupt rotade vana att leva avskilda från varandra.
    2. En splittring av dessa stater skulle försvaga dem och göra dem mindre farliga för den demokratiska världen.

    Tyvärr motarbetas denna utveckling av USA och EU som inte förstår att det skulle ligga i deras egna säkerhetsintressen om alla dessa stater som idag styrs på det enda sättet de går att hålla samman, nämligen genom diktatur, och som därmed kuvar folkens drömmar om frihet och självständiget och gör dem till medbrottslingar.

    En omritning av kartorna från den koloniala uppdelningens stora statsbildningar till fler och mindre skulle gynna utvecklingen till demokrati och en lugnare värld. I alla fall för oss i Väst och troligen Israel eftersom Israel skulle kunna skaffa sig allierade bland alla småstater med ickearabiska befolkningar.
    Tänker i första hand på kurderna men samma sak gäller också andra folk. Judarna har ju fått sin egen stat och de icke arabiska folk som idag tvingas leva under arabisk dominans och inte har sina egna stater har mycket gemensamt med hur judarna hade det innan Israel fanns. Därför kan främst kurder och israeler ha förståelse för varandras utsatta situation och bilda allianser mot deras gemensam fiende som i dagsläget främst utgörs av de arabiska muslimerna och senare mot islamisterna i Turkiet och Iran.

    SvaraRadera
  2. Ja, det kan inte bli värre än nu. Utan att kunna historien särskilt väl - minns inte vad kurderna lovades efter WWI, de fick det i alla fall inte. Erdogan har vaknat och vill ha hela rasket, men åtminstone hoppas man ju att han förlorar i nästa val. Det blev väl lite lugnare om sunnis och shiite kliumpade ihop sej - kanske lite fler skulle mördas i Irak, men då blev det större härar att slå ihjäl varann son Iran/Irak for inte länge sedan.

    Erdogan har problemet att kurderna redan är en fjärdedel av Turkiet och blir kanske hälften om några decennier - och fortsätter ha dubbelt så många barn son turkarna.

    Egypten svälter, Muslimska Brödraskapet har ingen aning vad de ska göra, samtidigt bygger Etiopien en damm som hotar begränsa vattnet till Egypten - och Mursi ser ett Egypten med dubbelt så många svältande invånare i framtiden......

    Kommer ett Kurdistan, som inte verkar helt omöjligt, blir det då två sort-of demokratier i Mellanöstern. Hur man ska göra om det blir ett antal arabstater med naturliga gränser, tja. Israel skulle kunna erbjuda ett smörgåsbord med planer mot fred. En plan för att hjälpa med vattenförsörjning, solenergi, odla upp öknen..... Sen får vi se när araberna blir hungriga nog för att börja tänka, när oljan börjar ta slut.

    SvaraRadera
  3. Det stora problemet i MÖ är fundamentalistisk Islam. De flesta araber är fundamentalister. Dock finns i vissa arabstater små sekulära minoritet som är högljudda och som startade den arabiska våren. Men de har inget folkligt stöd eller politiskt inflytande. Inte än så länge i alla fall. Men på sikt kan det komma ändras. Jag tänker då främst på situationen i Egypten och Tunisien. I dessa islamiststater får nämligen befolkningarna erfarenhet av vad islamister kan och inte kan. Och vad de kan är att begränsa människors frihet och ödelägga landets ekonomier. Egypten lett av MB är här ett praktexempel på en islamiststat på väg mot avgrunden och möjligen ett krig med Etiopien. För Nilen är den källa som allt i Egypten kretsar kring och är uppbyggd av. Kommer Etiopien bygga sin damm kommer de egyptiska bönderna kring Nilen inte kunna bevattna sina åkrar och kan de inte det blir det svält och katastrof i Egypten. Så Mursi & co. har inte endast interna problem utan också rent existentiella pga. det etiopiska dammbygget. Men dammbygget hotar också sudanesernas med katastrof så det kan bli ett samfällt militärt agerande mellan Egypten och Sudan mot Etiopien. Sedan vet man ju aldrig med konflikter, de har ju en tendens att sprida sig och dra in fler intressenter än de endast direkt berörda.
    Hur som helst kan man ana att vi kan ha ännu en storkonflikt i Afrika i antågande.

    Vad gäller kurderna så är de också muslimer men inte fundametalitiska. De flesta kurder är sekulära, vilket gör att det går att samarbeta med dem.

    Vi ser nu också hur det jäser i Turkiet. Många turkar är sekulära och vill inte ha Erdogan och hans islamister. Ska bli intressant att följa utvecklingen där. Bäst vore om Turkiet delades i en kurdisk och turkisk del. Skulle det inträffa kan de turkiska nationalisterna och islamisterna glömma sina våta drömmar om att återupprätta det Ottomanska imperiet. Och det vore ett fantastiskt positivt scenario.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Barry Rubin skrev http://rubinreports.blogspot.se/2013/05/egypt-and-other-islamist-systems-will.html lite om tanken att folk skulle börja tänka lite när allt går åt skogen. Den islamska vintern började med att en tunisisk grönsaksmånglare tuttade eld på sej själv, och om man ser vad so åstadkommits av det tänker man på kaostetastins "en fjärils fladdrande i Florida förändrar vädret i New York" - mycket lite kan ge mycket stora och inte förutsägbara resultat.
      Erdogan har vunnit på att många uppfattar Turkiets ekonomi som stark, men Spengler har visat att det bara är en bubbla. Googla Spengler Turkey economy. Kastade ett öga på DN:s beundrande artiklar om Erdogan där de talade om den fantastiska ekonomin, som också Bildt tror på.

      Vad som är en fundamentalistisk arab, tja, de verkar allesamman vara tickande bomber. Kan bo i Sverige i 10 år och plötsligt slår de ihjäl sina döttrar. Med våra myndigheter som klassar det som "kultur".

      Radera
  4. Skulle Iran, Afghanistan, Turkiet och arabvärlden delas upp i ett flertal mindre stater skulle gränsdragningarna bli sådana att gränserna blev oregelbundna och därmed militärt mycket svårare att försvara. Ett gytter av mindre oregelbundna statsbildningar skulle också göra dem svagare. Möjligen skulle det hända att dessa stater skulle bli upptagna av småkonflikter sinsemellan men då skulle de förhoppningsvis hålla sig borta från vår del av världen och det vore inte så dumt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Där är mycket om gårdagens gränser som ingen kommer ihåg. Som när jag läste lite om Azerbaijan och lärde mej att många azerer bor på land som Iran har tillskansat sej, där de inte har det särskilt bra. innan,

      Hur var det innan, var sunnis och shiitar mer i separata landområden och hur stora? Jag vet inte. Som artikeln ovan föreslår kanske de drar sig tillsamman i större areor. Men de har alltid levt blandade i olika länder, http://webspace.ship.edu/cgboer/sunnisshiites.html

      Men de håller sej inte där borta, de har kanske infiltrerat hela Europa som förberedelse för en muslimsk attack som på den gamla goda tiden? Europa har redan förlorat den kulturella kampen med muslimerna, så hur kunde de klara av ett regelrätt anfall?

      Radera

Tack för kommentar - jag godkänner när jag har läst den! Om den är värd att godkännas :)