måndag 3 augusti 2015

Israels ledare och deras vanliga självpåtagna skuld av allting.

Det är speciellt karakteristiskt att IDF tar på sig allting i t.ex. Gaza innan det bevisats vem som varit den skyldiga - ofta Hamas etc. Hela Israels ledning har samma tendens, nu tycks president Rivlin försöka bli expert på det för att till och med översegla Peres´ terroristkramade med Arafat som bästa vän.



DEBKAfile Exclusive Analysis 2 augusti 2015, 12:09 (IDT)


Israeliska ledare och media har ägnat sig åt sina reflexmässiga svar -'Vi är alla skyldiga "och" "Vi alla antänder lågorna" - till 1-2 separata, enskilda judiska hatbrott, motbjudande som de var. Det bör vara ett långt ifrån universellt fördömande av brand bombningen av hemmet av en sovande palestinsk familj, att bränna ett litet barn till döds och kritiskt tre medlemmar av hans familj, kollektiv självgisslande och högt beklagar att "Hela huset brinner"och "Israel har fallit."

Hela huset är inte i brand och vi är inte alla skyldiga, även om detta var budskapet president Reuven Rivlin erbjöd nationen lördag kväll, den 1 juli i en ström av rå känsla som kommer att hetsa passioner i stället för att erbjuda lösningar.

Lika kontraproduktiv var bindningen av mordet på en palestinsk bebis Fredag ​​31 jul, med knivattack av en annan person från ett separat marginell grupp av radikaler på Jerusalem Pride-parad torsdag kväll. Denna koppling gjordes av extrema grupper av demonstranter för att peka finger åt sina vanliga syndare - de styrande partierna - och tvinga hela nationen att böja sina huvuden i skam. Det spelade ingen roll att cheferna för alla statliga fraktioner, från premiärminister Benjamin Netanyahu ned fullständigt fördömde både brott och condolerade offren.

Men homosexuella protestledare ansåg det lämpligt att förneka utbildningsminister Naftali Bennett och MK Magal Yinon en plattform för att tala till stöd för deras Tel Aviv-rally, eftersom de vägrade att underteckna ett dokument som lagts fram för att räkna upp homosexuella samfundets krav. Även om det inte alls är roligt, denna incident påminde oms en scen från Seinfeld komediserie där Kramer sköts under en homosexuell parad i New York, när han vägrade att fästa paradens officiella märke på hans skjorta.

Samma israeliska oppositionsgrupper har aldrig använt superlativ de kastar ut nu när tre israeliska tonåringar var brutalt kidnappade och mördade i kallt blod av Hamas terrorister den 12 juni 2014. Det fanns ingen rsom ropade att "huset står i brand" , eller när en palestinsk brandbomb nästan tog 11-åriga Ayala Shapiras liv när hon var nära döden i en israelisk bil som körde på en väg  på Västbanken nära hennes hem, allra minst för de otaliga palestinska terrorattacker som begåtts under åren före och efter 1967 års krig.

Ingen gör något väsen, absolut inte president Rivlin, när knappt en dag går utan brandbomber och smällare som kastas in i judiska hem i Jerusalem och civila och brottsbekämpande fordon tas som en självklarhet. Genom några mirakel har ingen bränts till döds, bara ftt sina hem och bilar skrotade.
Inget av detta motiverar naturligtvis  på något sätt mordet på palestinska barn eller en knivattack på en homosexuell parad i Jerusalem. Men att leva i det nostalgiska förflutna när vi trodde att vi var annorlunda och speciella är orealistiskt. Livet i Israel är tufft, kämpigt och fylld med säkerhetshot som aldrig är långt borta. Människor är grövre än de skulle vilja vara. De självutnämnda "liberala" media, genom att falskeligen visa två slags israeler - en upplyst och progressiv, resten huliganer, mord gangstrar och skjutglada soldater - Häll fotogen på bränder som fastställts av vissa parter för personlig eller politisk fördel.

I en miljö av kris som det israeliska samhället genomgår i dag är det viktigare än någonsin att hålla ett sinne för proportioner.

Likställa en obestridlig terrorhandling av judiska individer mot palestinierna med den organiserade, själv-tolererade palestinska terrorism mot israeler och judar, decennium efter decennium, är en förenkling som skymmer vägen till en konstruktiv hållning. Båda bör energiskt åtgärdas, men de är olika till sin natur och kräver olika lösningar. Det är viktigt att av-emotionalisera atmosfären, sätta stopp för orgien av självgisslande och kollektiv skuld och vända sig till ett professionellt och objektivt tillvägagångssätt.
En lektion i lugn och sunt förnuft i en kris kom från en oförutsedd källa: Palestinska myndighetens ordförande Mahmoud Abbas. Hans första reaktion var ett beslut att vända sig till den internationella krigsförbrytelsedomstolen i Haagm ICC - lika oöverlagt som den israeliska regeringen. Men nästa dag, instruerade han de palestinska säkerhetsstyrkorna att agera kraftfullt för att förhindra utbrott av våldsamma palestinska protester och framför allt användningen av skjutvapen.






Israel’s hysterical self-blame spree will fuel more terror and violence: Not everyone is guilty

DEBKAfile Exclusive Analysis August 2, 2015, 12:09 PM (IDT)


Graffiti defacing wall of burned Palestinian home



Israeli leaders and media indulged in their knee-jerk responses -‘We’re all to blame” and “”We all ignited the flames” - to two separate, individual Jewish hate crimes, repulsive though they were. It should be a far cry from universal condemnation of the fire bombing of the home of a sleeping Palestinian family, burning a toddler to death and critically three members of his family, to collective self-flagellation and loud laments that “The whole house is on fire,” and “Israel has fallen.”

The whole house is not on fire and we are not all guilty, although this was the message President Reuven Rivlin offered the nation Saturday night, July 1, in an outpouring of raw emotion that will inflame passions instead of offering remedies.
Equally counter-productive was the linkage of the murder of a Palestinian baby Friday, July 31, with the stabbing attack by another individual from a separate fringe group of radicals on the Jerusalem gay pride parade Thursday night. This linkage was made by far-out groups of protesters in order to point the finger at their standard culprits – the ruling parties – and force the entire nation to bow their heads in shame. It did not matter that the heads of all government factions, from Prime Minister Binyamin Netanyahu down utterly denounced both crimes and condoled with the victims.

But gay protest leaders saw fit to deny Education Minister Naftali Bennett and MK Magal Yinon a platform for speaking in support of their Tel Aviv rally, because they refused to sign a document put before them enumerating the gay community’s demands. While not at all funny, this incident recalled a scene from the Seinfeld comedy series when Kramer was pushed out of a gay parade in New York, when he refused to attach the parade’s official pin to his shirt.

The same Israeli opposition groups never used the superlatives they are throwing out now when three Israeli teenagers were brutally kidnapped and murdered in cold blood by Hamas terrorists on June 12, 2014. There were no cries that the “house is on fire” then, or when a Palestinian firebomb brought 11-year old Ayala Shapira close to death in an Israeli car driving on a West Bank road near her home, least of all for the countless Palestinian terror attacks committed during the years before and after the 1967 war.

No one makes a fuss, certainly not President Rivlin, when hardly a day goes by without fire bombs and firecrackers being tossed into Jewish homes in Jerusalem and civilian and law enforcement vehicles as a matter of course. By some miracle, no one has been burned to death, only their homes and cars trashed.
None of this of course justifies in any way the murder of Palestinian children or a knife attack on a gay parade in Jerusalem. But living in the nostalgic past when we believed we were different and special is unrealistic. Life in Israel is tough, hardscrabble and fraught with security threats never far away. People are rougher than they would like to be. The self-styled “liberal” media, by falsely depicting two Israels – one enlightened and progressive, the rest hooligans, murderous mobsters and trigger-happy soldiers – pour kerosene on fires set by certain parties for personal or political advantage.

In an environment of crisis such as Israeli society is undergoing today it is more important than ever to keep a sense of proportion.

Equating an undoubted act of terror by Jewish individuals against Palestinians with the organized, self-condoned Palestinian terrorism against Israelis and Jews, decade after decade, is an oversimplification that clouds the path to a constructive approach. Both should be energetically addressed, but they are different in nature and call for different remedies. It is important to de-emotionalize the atmosphere, put a stop to the orgy of self-flagellation and collective blame and turn to a professional, objective course of action.
A lesson in calm and good sense in a crisis came from an unforeseen source: Palestinian Authority Chairman Mahmoud Abbas. His first reaction was a decision to turn to the International War Crimes Court at The Hague - over the top, like that of Israelis. But the next day, he instructed Palestinian security forces to act firmly to prevent the outbreak of violent Palestinian protests and, above all, the use of firearms.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Tack för kommentar - jag godkänner när jag har läst den! Om den är värd att godkännas :)